Målade blommor
Henri Matisse tecknade en oändlig mängd fikonblad, en egensinnig form som fångade hans uppmärksamhet. Han reflekterade över vad det var som fascinerade honom. Han hade studerat tusental av dessa blad men aldrig funnit två som var identiska. Ändå var det aldrig någon tvekan om att det var just fikonets blad han såg. Vad var det som bestämde att det var fikonets träd som burit bladet? Den frågan inställer sig vid varje naturstudium. För Karin Oldfelt är frågan levande varje gång hon släpper sina färger lösa på pappersytorna, plötsligt framträder likheten. Hon söker inte blomman eller landskapet. På bildytan framträder alla de egenskaper som ger motivet ett namn.
De båda ytterligheter mellan vilka hon arbetar – det fria flödet och detaljstudiet – närmar sig varandra i ett livgivande famntag. Den mörka och monumentala tulpanen signalerar mer ”tulpan” än bilden i någon flora. Den vita syrenbusken löses upp i ett vitt skimmer som även förmedlar doften. Vi står inför ett måleri som aktiverar alla sinnen. Så som man känner dofterna hör man vindens sus i trädkronor och gräs. När naturen uppstår, pånyttfödd, i konstverket är det resultatet av ett långvarigt umgänge med dess hemligheter. Tecknaren, målaren finner, långt ifrån alltid, det karakteristiska uttrycket, i den exakta detaljen. Iakttagelsen vandrar från konstnärens öga genom pennspets och pensel till betraktarens öga och erfarenheter. Naturen är å andra sidan aldrig den samma från gång till annan – minns fikonlövet. Varje besök på det vita papperet är förbundet med överraskningar. Kunskapen hämtas upp ur ett obekant något, en svärta som motvilligt släpper ifrån sig sina hemligheter. Den svärtan, alltings upprinnelse, har tagit över en av Karin Oldfelts största målningar från senare år. I den bilden finns begynnelsen till syrenens vita doftande, vindens sus i trädkronorna och molnens jagande över landskapet.
Olle Granath – Stockholm januari 2015–april 2020
